Frans Otto Eriksson föddes 15 april 1876 i Badelunda och dog 7 juni 1953 i Västerås. Han växte upp utanför Västerås och blev efter konfirmationen gesäll hos en bagare. I början av 1890-talet flyttade han till Stockholm och arbetade hos olika bagare, och kom därefter att flytta runt mellan flera orter. Han blev handelsresande men gled snart över i lösdriveri. Eriksson dömdes flera gånger för mindre brott. I september 1900 dömdes han av Västerås rådhusrätt till två månaders fängelse för snatteri och förskingring, och 1904 samt 1905 dömdes han på nytt för snatteri. År 1907 dömdes han till två års fängelse för misshandel efter ett slagsmål i Vretstorp, ett straff han avtjänade vid fängelset i Örebro innan han frigavs 1909. I december 1909 kom Eriksson till Leksand, där han bodde hos Kerstis Karin Olsdotter tillsammans med luffaren Fredrik Alfred Vestlund. Den 11 december planerade de att råna det åldriga paret Daniel och Kerstin Dunder. Vestlund förgiftade paret med arseniksatt kaffe medan Eriksson och Olsdotter stod på vakt, varefter de försökte få det att se ut som kolosförgiftning. De tre greps inom några dagar. Förhandlingarna inleddes i januari 1910 och dom avkunnades 30 maj 1910. Vestlund dömdes till döden för rånmord, Olsdotter till döden för anstiftan och Eriksson till livstids fängelse för medhjälp. I oktober 1910 ändrades Vestlunds och Olsdotters domar till livstids fängelse. Eriksson avtjänade sitt straff på bland annat Långholmen och Mariestad. Efter flera avslagna nådeansökningar beviljades han nåd i november 1930 och frigavs. Han bosatte sig i Västerås och avled i cancer 1953.