Christina Johansdotters mål togs upp i Stockholms Södra förstads kämnärsrätt 1740. Hon förklarade att hon efter sin trolovades död själv ville dö och hade funderat på självmord. Eftersom en självmördare enligt Bibeln skulle dömas av Gud till evig förtappelse, och därmed inte få återförenas med sin fästman, sökte hon en annan väg. Hon hade sett en kvinna halshuggas för barnamord och insett att hon genom att bli avrättad skulle kunna återförenas med sin älskade i himmelen. Hon bad därför att få låna med sig sin väninnas barn under förevändning att visa upp det för en bekant på besök från landet. Väninnan gick med på det, och Christina tog barnet till en huggkubbe och högg huvudet av det med två hugg med en yxa. Att begå självmord på detta sätt var vanligt och berodde på den religiösa tron att en självmördare hamnade i helvetet efter döden. Den som avrättades ansågs komma till paradiset om han eller hon visade ånger och gjorde bättring. Näst efter kvinnor som dödade barn de fött i hemlighet var självmord det vanligaste motivet för mord på barn. Under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet fick avrättningar i Stockholm en högtidlig karaktär, vilket myndigheterna såg som ett problem eftersom det underminerade avrättningens avskräckande syfte. År 1754 infördes en lag som motverkade detta: den som misstänktes ha begått mord i syfte att bli avrättad skulle bindas i två dagar vid skampåle, piskas och föras till avrättningen med ögonbindel.